Det är i år 100 år sedan den största händelsen i den internationella arbetarrörelsens historia ägde rum. Den 25 oktober enligt den ryska, julianska kalendern (den 6 november enligt vår), tog den ryska arbetarklassen med stöd av bönderna och soldaterna makten i sina händer i världens första socialistiska revolution.
I ledningen för revolutionen stod bolsjevikpartiet, Lenin och Trotskij.
Direkt efter maktövertagandet etablerades en arbetardemokrati, som möjliggjorde moderna reformer som majoriteten av världens befolkning fortfarande saknar: jord åt bönderna, arbetstidsförkortning, arbets- och kollektivavtal, rätt till skilsmässa, fri abort, barnomsorg, rättigheter för homosexuella.Den ryska revolutionen åtnjöt en enorm popularitet och verkade som en inspiration för hela den internationella arbetarrörelsen.
Revolutionen blev gnistan som tände en löpeld av revolutionära resningar över hela Europa. Arbetarrevolutioner spred sig till Finland, Tyskland, Österrike-Ungern och Italien.
I Sverige inspirerades arbetarna till uppror och revolutionär kamp som tvingade fram eftergifter från borgarna, till exempel allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag.
Men i dessa länder saknades ett välförankrat socialistiskt massparti, med ett revolutionärt program som kunde erbjuda ledning i maktövertagandet; de saknade en motsvarighet till bolsjevikpartiet.

Historiska framsteg

Den första arbetarstaten och revolutionen sågs som ett föredöme av arbetare och ungdomar över hela världen. Bolsjevikerna gav ”all makt åt sovjeterna”.
Sovjeterna var arbetarnas, soldaternas och böndernas egna demokratiska rådsorgan. Sovjeter hade först upprättats under den första revolutionen 1905 och återuppstått efter februarirevolutionen 1917. Nu visste arbetarna hur de skulle styra.
Oktoberrevolutionen några månader senare är den enda gången genom tiderna som arbetarklassen verkligen tagit den politiska makten och skapat en stat som representerade folkmajoriteten mot en liten klick exploatörer.
”Revolutionen var ingen lokal företeelse, utan trängde in i själslivet hos människor i hela detta jätteland. Hela förvaltningen av produktionen gick över till arbetarna själva i fabrikskommittéerna.
Arvsrätten avskaffades. Fri sjukvård fanns över hela landet inom ett år, åtta timmars arbetsdag och betald semester infördes, och Ryssland gick i spetsen för jämlikhet mellan könen”
, skrev den svenske socialisten Anton Nilsson, som själv åkte till Ryssland för att försvara revolutionen.
Fortfarande idag måste den internationella arbetarklassen dra de historiska lärdomarna från den ryska oktoberrevolutionen. I länder som Venezuela och Bolivia är behovet av ett ”oktober” idag så akut att det inom en snar framtid kan handla om ett vägskäl mellan socialistisk demokrati eller kapitalistisk militärdiktatur.
Det är få historiska händelser som har beljugits så mycket som oktoberrevolutionen. Såväl borgare som stalinister har hittat på sina egna sanningar beroende på hur historien gynnat dem. Historien har skrivits om gång efter annan.

Antikommunism

Borgarnas antikommunistiska kampanjer hoppas att folk är helt ovetande om vad som hände 1917. Om bara ett fåtal känner till den verkliga historien kan högern skapa sin egen ”sanning”. Det är därför en skyldighet för marxister att studera och sprida sanningen om oktober 1917.
I februarirevolutionen 1917 störtades tsardiktaturen av folkets spontana revolution. Lokalt ledande var ofta de mest avancerade bolsjevikiska arbetarna, men inte bolsjevikpartiet som sådant. Detta ledde till att en provisorisk borgerlig regering etablerades. Den provisoriska regeringen kunde dock inte lösa de huvudfrågor som utlöst revolutionen – det akuta behovet av fred, bröd, jord.
Sanningen är att den nya regeringen inte infriade något av de förväntningar som ställdes på den. Första världskriget, som hade tagit två miljoner ryssars liv fortsatte, de stora jordegendomarna förblev i godsägarnas ägo, den ekonomiska misären fortsatte och folket svalt.
Arbetarna i fabrikerna och soldaterna i skyttegravarna ville emellertid få ett slut på krig och svält. För dem var händelserna i februari något som tände ett hopp. Det blev inledningen på en ny period av kamp.

Februarirevolutionen

Kulmen i februari nåddes med fem dagar av historiens största spontana strejker och massuppror som fick den brutala tsarregimen att bryta samman.
Trotskij förklarade i Ryska revolutionens historia att ”På frågan om vem som ledde revolutionen, är det klaraste svar vi kan ge: medvetna, härdade arbetare skolade av Lenins parti bolsjevikerna. Men vi måste tillägga att detta ledarskap visade sig tillräckligt för att garantera upprorets seger, men det var inte tillräckligt för att överföra ledningen för revolutionen i händerna på det proletära avantgardet”.

Dubbelmakt

Makten låg formellt hos den självutnämnda provisoriska regeringen, men denna kunde inte agera utan tillåtelse från arbetarråden, sovjeterna. Soldaterna i städerna tog bara order undertecknade av sovjeterna. När regeringen, som fortsatte det impopulära kriget, ville förflytta soldater från Petrograd och Moskva fick det en helt annan effekt än regeringen hade tänkt sig.
Soldaterna tog nämligen med sig de revolutionära idéer som präglade staden ut till fronten, som annars var isolerad från stämningarna i städerna. Vid fronterna fick bolsjevikerna ett enormt gensvar bland de desperat krigströtta soldaterna.
Det rådde en situation av dubbelmakt. Den provisoriska regeringen representerade vad som fanns kvar av den borgerliga staten, som tvingades luta sig mot och samtidigt utmanades av sovjeterna, arbetarnas egna, nya maktorgan som i praktiken redan kontrollerade viktiga delar av det ryska samhället: fabrikerna, stora delar av armén och allt bredare grupper inom bondeklassen.
En dubbelmaktssituation kan inte bestå under någon längre tid. I Ryssland fanns bara två alternativ: en ny ”tsar” i spetsen för en borgerlig diktatur eller en arbetarrevolution som lade hela makten hos sovjeterna under arbetarklassens direkta kontroll och styre.
Det var dock först när Lenin återvände till Ryssland i april och presenterade sina aprilteser, som medvetenheten om att revolutionen måste gå vidare och bli socialistisk började få fäste.

Lenins aprilteser

Lenin möttes till en början av stor skepsis, både inom bolsjevikpartiet och bland massorna – men han höll fast vid att februarirevolutionens krav, fred och bröd, krävde att arbetarna grep hela makten, alltså en socialistisk revolution.
När den första chocken hade lagt sig, blev Lenins teser de svar och den analys som arbetarna behövde.
Behovet av ett program visas av medlemsutvecklingen; i februari hade bolsjevikpartiet 8 000 medlemmar, i slutet av april 79 000 och i juni 200 000.
Under massdemonstrationerna i juli anklagade regeringen bolsjevikerna för att ha försökt ta makten med en kupp och en enorm propagandakampanj startades mot partiet. I själva verket hade bolsjevikerna deltagit i protesterna, men hållit tillbaka dem från att försöka ta makten då tiden ännu inte var mogen.
Lögner om Lenin och bolsjevikerna som tyska spioner spreds i varenda dagstidning. Lenin tvingades i exil och Trotskij, som tog tillfället i akt att offentligt tillkännage att han gått med i bolsjevikpartiet, fängslades. Bolsjevikernas tidningar förbjöds och tryckpressarna slogs sönder.
I slutet av oktober stod emellertid bolsjevikpartiet återigen i ledningen för en mäktig rörelse från arbetarklassens sida. Denna helomvändning under en tidsperiod av fyra månader visar på hur snabbt stämningar och politisk medvetenhet bland massorna i kan förändras i en revolutionär situation.
Arbetarna ställde sig frågande till anklagelserna mot bolsjevikerna i juli.
Det var ingen tillfällighet att det var samma personer som förtryckte dem, fortsatte kriget och gick emot deras kommittéer som också skrek högst om bolsjevikerna som tyska agenter.
Detsamma hände bland soldaterna. Hur kunde det komma sig att det var de värsta officerarna som var de som oftast flög i taket så fort de hörde blotta ordet ”bolsjevism”?
Arbetarna och soldaterna visste ju själva att de inte var några tyska spioner, ändå stämplades varje demokratiskt krav som bolsjevism. ”Är detta bolsjevism, då är jag bolsjevik!”, blev de ord som sattes på en allmänt utbredd stämning.

Kornilovs kuppförsök

En viktig vändpunkt var general Kornilovs kuppförsök i augusti. Den provisoriska regeringen hade använt sig av armén för att slå mot bolsjevikerna i juli, men blev nu själv hotad av Kornilov. De revolutionära arbetarna, under bolsjevikernas ledning, ställde sig då i första ledet för de styrkor som krossade kuppförsöket.
Majoriteten av de radikala arbetarna hade redan anslutit sig till bolsjevikerna och många krävde att man redan nu skulle ta makten. Trotskij, som satt fängslad efter att själv ha tillkännagett sitt medlemskap i bolsjevikpartiet, var dock av en annan åsikt: det viktigaste var att slå ner Kornilov. Även om många i sovjeternas ledning fortfarande var paralyserade av kompromissvilja, organiserade gräsrötterna kamp genom att bilda arbetarmiliser och styrkor och arrestera kontrarevolutionära agitatorer.
Bolsjevikpartiet drev på för att beväpna industriområdenas arbetare, och snart kunde röda garden ställa upp en styrka på 40 000 beväpnade arbetare.
Stödet för bolsjevikpartiet växte och redan kort efter Kornilovs kuppförsök vann bolsjevikerna majoritet i Petrogradsovjeten, i Moskva, i centrala Sibirien, i Finland, i nuvarande Uzbekistan och i Tallinn.
En stor polarisering ägde rum inom det ryska samhället under 1917. Soldatkommittéer krävde slut på det blodiga kriget. Bönderna krävde jord och började själva ockupera jorden. Arbetarna tog över fabrikerna.
Fabriks- och verkstadskommittéer, fackliga styrelser, militära enheter och kommittéer på landsbygden började omvandlas, allt oftare med bolsjeviker i ledande positioner.
Dagens borgare, som lögnaktigt försöker beskriva den ryska oktoberrevolutionen som en odemokratisk kupp, kan inte förklara hur bolsjevikerna, förutom i de arbetarsovjeter de hade en överväldigande majoritet, också kunde få ett massivt stöd hos miljontals bönder som tog till sig Lenins program. Revolutionära bonderörelser inrapporterades under hela hösten när de genomförde bolsjevikernas program i praktiken och tog över jorden från godsägarna. Totalt omfattade bonderörelsen 482 av Rysslands 624 grevskap.

Bolsjevikerna i majoritet

I början av oktober vann bolsjevikpartiet också majoriteten i Minsks och Kremls sovjeter. Nu underströk Lenin att läget för att ta makten hade kommit; majoriteten av sovjeternas arbetare och soldater stödde bolsjevikerna, som också hade ett omfattande stöd bland bönderna.
Maktövertagandet skulle inledas den 25 oktober på den Allryska sovjetens andra kongress. Sovjetkongressen var det enda verkligt demokratiska organet, med 600 lokala sovjeter anslutna och 23 miljoner väljare.
Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, som sedan i februari kontrollerade sovjeternas ledning, hade gång på gång skjutit upp kongressen då de visste att de skulle förlora majoriteten till bolsjevikerna.
Dagen innan sovjetkongressen skulle öppna, beslutade den provisoriska regeringen att slå till mot bolsjevikerna.
Bolsjeviktidningen Pravdas redaktion skulle gripas, tidningen skulle beläggas med transportförbud, bolsjevikernas centralkommitté skulle fängslas och signalement skickades ut. Bolsjevikerna skulle krossas en gång för alla.
Den provisoriska regeringen och premiärminister Kerenskijs auktoritet hade emellertid vittrat bort.
Regeringen hade helt och hållet felbedömt situationen; vilka skulle genomföra angreppet? Var det soldaterna som gjort myteri? Arbetarna som röstat på bolsjevikerna? Det fanns inga som kunde verkställa ordern. Arbetarna hade redan tagit över nyckelbyggnader och soldaterna var de som hade beväpnat arbetarna.
På landsbygden ökade antalet jordockupationer och upproren spred sig. Radikaliseringen bland bönderna påverkade soldaterna, som ofta själva kom från landsbygden. De avsatte sina officerare.
Bolsjevikpartiet, det enda parti som inte var misskrediterat, stod som symbol för revolutionen. Huvudstaden Petrograd säkrades utan att nästan några skott alls behövde avlossas.
Kerenskijregeringen beskrev själv ett reglerat erövrande av institutioner, junkrar som kapitulerade utan motstånd och den totala frånvaron av upplopp, demonstrationer eller skottlossning.
Den upplevde lugnet som ytterst skrämmande, eftersom det visade på bolsjevikpartiets överväldigande stöd och förankring.

Massorna griper makten

Lenin befann sig fortfarande under jord och det blev Trotskij som fick organisera och genomföra själva maktövertagandet. Beväpnade röda garden tog över Petrograd natten före kongressen.
Militära revolutionskommittéer var nu i arbete dygnet runt. De hade 200 000 soldater, 40 000 rödgardister och 10 000 matroser. Alla viktiga broar och byggnader stod under deras kontroll.
När sovjetkongressen öppnade nästa dag föreslog bolsjevikerna att kongressen skulle överta regeringsmakten. Kongressen röstade för att bilda världens första sovjetregering och för första gången i världshistorien hade arbetarna och de fattiga tagit makten över samhället. Den allryska sovjetkongressen röstade för revolutionen med stor majoritet. Den första arbetarstaten var ett faktum.
Från talarbåset konstaterades att ”Den provisoriska regeringen är avsatt. Statsmakten har tagits över av revolutionskommittén”.
Det sista återstående fästet för den provisoriska regeringen var Vinterpalatset, den enda institution som inte kunde erövras inifrån, som trots detta också till slut intogs nästan utan några tillstymmelser till strid.

Lärdomar av oktober

Oktoberrevolutionen är rik på lärdomar för dagens internationella arbetarrörelse. De objektiva villkoren för en socialistisk samhällsomvandling som mött arbetare i många revolutionära situationer, har flera gånger varit bättre än de som bolsjevikerna stod inför.
Arbetarklassens potentiella styrka har ökat och tekniken har möjliggjort organisering och internationell spridning på helt andra nivåer än de som var för handen 1917.
Nyckelfrågan som fortfarande måste ställas, den fråga som är central vid varje studie om oktoberrevolutionen, är emellertid frågan om den subjektiva faktorn, ledningens roll.
Hur modig, självuppoffrande, och kampvillig arbetarklassen än må vara så behöver en socialistisk samhällsomvandling en medveten ledning i form av ett välförankrat parti.
Revolutionen kunde segra tack vare beslutsamheten hos bolsjevikpartiets ledning, främst Lenin och Trotskij.
För de revolutionära uppsving som sker nu och som att kommer att ske i framtiden, är oktoberrevolutionens verkliga traditioner en inspiration med oersättliga lärdomar.

————-

Artikeln publicerades först i Offensiv nr 772, 1 november 2007, och är skriven av Kristofer Lundberg

Huvudsakliga källa är Ryska revolutionens historia, Leo Trotskij