Revolutionsåret 1917

100 år sedan ryska revolutionen

Vad är socialism?

Socialismen är ett helt annat samhälle där var och en ger efter förmåga och får efter behov. Socialismen är ett samhälle där de stora delarna av ekonomin ägs gemensamt och där folkflertalet är involverade i en underifrån flödande demokrati som planerar ekonomi och samhälle utifrån människors, djurs och miljöns intressen. Under socialismen finns inga hierarkier inbyggda i systemet, och de som finns kvar i form av rester från det tidigare kapitalistiska samhället är ansatta av massiva reformprogram.

Socialismen är människans frigörelse. Som Engels skrev i Socialismens utveckling från utopi till vetenskap: ”I den mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, dör också statens politiska auktoritet bort. Människorna, som äntligen blivit herrar över sin egen samhällsordning, blir därmed också herrar över naturen, herrar över sig själva – fria. Att genomföra denna världsbefriande gärning är det moderna proletariatets historiska uppgift”. (senare utvecklade Marx och Engels sin syn till att mer handla om samklang med naturen).

Nina Björk skrev om socialismen 2012 (i boken Lyckliga i alla sina dagar ): ”Förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger eller blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt”.

Mitt under brinnande revolution, 1917, skrev revolutionsledaren Lenin klart boken Staten och Revolutionen. Han skriver om målet för deras kamp, kommunismen – en högre form av socialism. ”Men i vår strävan till socialismen är vi övertygade om att den kommer att växa ut till kommunism. I samband därmed kommer varje nödvändighet att utöva våld mot människor överhuvudtaget, varje nödvändighet att underordna en människa under en annan, en del av befolkningen under en annan del att försvinna. Ty människorna kommer att vänja sig att utan våld och utan underordnande iaktta de elementära villkoren för en samhällsgemenskap. Just för att understryka detta vaneelement talar Engels om ett nytt släkte ´som vuxit upp under nya, fria samhällsförhållanden..”

I avsnittet – varför blev inte Ryssland socialistiskt? – förklaras hur revolutionen senare förråddes och genom blodiga utrensningar togs över av den byråkratiska kast som diktatorn Josef Stalin tillhörde.
Knappt har gnistan tänts i blicken på den nyväckta socialisten förrän en får höra: ”En fin tanke, men det är inte realistiskt”. Den här artikeln ger några svar till tråkmånsarna.

MOTFRÅGA: ÄR KAPITALISMEN REALISTISK DÅ?

Nej. Det är därför kapitalismen med jämna mellanrum kraschar ihop i kriser som resultat av sina egna inneboende motsättningar. De s k lösningarna på kriserna leder till ännu större kriser längre fram. Finanskrisen 2008-2009 flyttade över bankers och företagens skulder till staterna genom gigantiska ”räddningspaket”. Nu är företagens problem att de har för mycket pengar medan staternas problem är att de har för lite pengar.
Hela tiden får priset betalas av arbetare och fattiga. Röda korset har precis larmat om att flera miljoner européer har gått från välstånd till fattigdom. Organisationer ger idag matbistånd till 3,5 miljoner ­européer, en fördubbling sedan 2009. Detta var kapitalismens krislösning. I USA har flera städer såsom Detroit gått i konkurs. En stad som har varit symbol för den amerikanska drömmen. Hus gapar tomma och mycket fungerar inte alls, såsom sophämtning.

Samtidigt som staterna har fått ta över bankernas skulder och det saknas pengar till välfärd så råder den absurda situationen att det finns för mycket kapital i världen. För lite och för mycket på samma gång. 140 000 miljarder kronor i världens skatteparadis finns parkerade där för att finansmännen inte vill investera. Det anses inte vara nog lönsamt, inte nog vinstgivande. 2010 uppgick det globala kapitalet till 600 000 miljarder dollar. Det är tio gånger mer världens produktion under ett år.

FN har räknat ut att det bara behövs 195 miljarder dollar för att utrota fattigdomen. Det finns alltså över 3 000 gånger så mycket kapital som det skulle behövas för att ­utrota fattigdomen. Och klyftorna blir ­bara större och större. Oxfams siffror på gapet 2017 är att världens 8, åtta, rikaste personer  äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning – som består av 3,5 miljarder människor.

Till sist är det vansinnigt att kapitalismen, som producerar ett sådant allvarligt hot mot klimatet, överhuvudtaget tillåts fortsätta. Detta system är inte realistiskt och ändå existerar det. Socialismen är egentligen mycket mer realistisk, men den existerar inte. I våra drömmar men inte som system. Ännu. Då får vi höra:

”GLÖM SOCIALISMEN – MÄNNISKAN ÄR EGOISTISK TILL SIN NATUR!”

De tidiga socialisterna pratade ­mycket om att avskaffandet av privategendomen skulle göra människan mänsklig. Befria människan. Det är detta som Nina Björk spinner vidare på. Hon citerar Marx: ”Den största rikedomen, den andra människan”. Däri, banden mellan människor, finns en kraft som inte kapitalismen rår sig på.

Marx och Björk pratar om kärlek i ett vidare begrepp. Istället för att producera varor i syfte att skapa största profiten åt ägaren – och i arbetarens fall att till och med vara en vara – så skulle människan i socialismen producera ett samhälle för sina medmänniskors skull och i samklang med naturen. Marx skriver mycket om människans naturliga tillvaro.
Detta går på tvärs mot den vanliga uppfattningen om att människan är egoistisk till sin natur.

Den tidiga socialistiska filosofin har senare många gånger fått stöd av vetenskapen, t ex evolutionsforskning. Lasse Berg skriver i sin populärvetenskapliga bok Gryning över Kalahari om vad som gjorde apor till människor. Förut trodde man att verktyg var avgörande.

Men även människoapor och schimpanser använder verktyg. Vad som var avgörande i övergången var istället språket. Förmågan att kommunicera i gruppen och mellan föräldrarna. Ingen annan djurart har utvecklat ens ett enkelt språk.

Med språket följer förmågan till abstrakt tänkande och användandet av symboler, vilket ger möjlighet till moral och regler för gruppen. Vilket i sin tur ”gav ett oöverträffat samarbete”. Samarbetet – d v s motsatsen till egoism – var a och o för att människan skulle bli människa. Grupptillhörigheten var stenhård, verktyg och tillhörigheter ägdes gemensamt. Översitteri var tabu o s v.

Visserligen är det mycket i vår omgivning idag som premierar egoismen, vilket också sker. Men de 10 000 åren av klassamhällen är en så mycket kortare tid för att omforma människans natur än de 2,5 miljoner år som först släktet Homo och ­sedan 200 000 år som arten Sapiens, där det har varit just genom förmågan att samarbeta, dela med oss och visa omsorg som vi har utvecklats.

Så om vi ännu inte vet om socialismen är realistisk så är den i alla fall inte onaturlig.
Frågan om egoism är dessutom felställd. Socialismen handlar inte om att man ska dela ut alla sina saker till andra, en form av välgörenhet. Det handlar om att de enorma ­tillgångar som finns ska förvaltas gemensamt och att produktionen ska ske för behov, inte för vinst.

”VA, VILL NI AVSKAFFA VINSTER? DÅ ÄR DET INGEN SOM VILL DRIVA FÖRETAG ELLER GÖRA NÅGOT?”

Detta påstående får de som ogillar vinstuttag ur välfärden höra alltför ofta. Ett svar kan vara: Just det! Vi vill inte att skola, vård och omsorg ska vara företag och handla om pengar. De ska handla om just skola, vård och omsorg. Skolan t ex är Sveriges största arbetsplats. Fram till för ­några år sedan var alla skolor kommunala och det gick att driva dem utan vinst. Även om det finns några bra privatskolor så har de generellt sämre förhållanden och trenden efter friskoleboomen är att utbildningsnivån sjunker för alla.
Det är ju otroligt mycket som skapas utan att vara vinstgivande, ­redan idag! Musik, konst, studier, omvårdnad, idrott, föreningsliv o s v. Så visst går det. Men även allt detta är hotat av kapitalets ständiga jakt på nya marknader, på att göra allt till varor. Nina Björk polemiserar: ”Om målet är att ’skapa jobb’, varför ska vi då gratis tvätta våra egna bilar eller kläder eller kroppar? Varför ska vi ­själva packa ner våra varor i affären eller plocka blåbär i skogen eller ligga med våra partners eller bära och föda ­våra barn?”.

”SKA MAN INTE FÅ BETALT?, FRÅGAR SIG BORGAREN.”

Bara för att man tar bort vinsten betyder det inte att lönerna försvinner. Tvärtom blir det mer pengar till just löner åt alla dom som står för själva arbetet. Alla behöver inte ha exakt samma lön, men alla ska kunna leva på sina löner.

Under socialismen kommer man för första gången att få en mycket mer realistisk lön än under kapitalis­men. Under kapitalismen får man inte betalt för allt det arbete som utförs. En ganska stor del lägger kapitalisten beslag på, i form av obetalt arbete. Det är det som omvandlas till vinsten, profiten. Under socialismen kommer man istället att kunna minska på arbetstiden så att alla får mer fritid, börjar må bättre, så att arbetslösheten försvinner och folk orkar vara engagerade i att styra samhället. I den enorma socialistiska demokratiseringsprocessen behöver politiska beslut hela tiden involvera folket i lokala beslutsorgan. Kvartersråd, arbetsplatskommittéer, skolråd med verklig makt o s v.

”DIREKTDEMOKRATI – DET GÅR INTE, FOLK ÄR FÖR LATA OCH OBILDA­DE…”

Det där gamla argumentet har vi hört förut. Innan upproren 1917-1920 sa högern att arbetare och kvinnor var för outbildade för att klara av ­rösträtt. Under hela 1900-talets imperialistiska jakt på asiatisk arbetskraft, arabisk olja, afrikanska mineraler o s v, har företag som samarbe­tat med envåldshärskare använt fördomar för att berättiga sin exploatering av människor och miljö, så som ”folk är ändå vana vid diktatur, de klarar inte demokrati nu”.

Visst kan man tycka att många människor är oengagerade just nu, men det är något som ändrar sig i och med kampens utveckling. Ungdom­arna som spenderade flera månader på torgen i södra Europas indignadosrörelse för några år sedan kunde inte föreställa sig att själva göra det innan det skedde, men i och med att så många gick ut tändes ett hopp som inspirerade ännu fler.

Solidariteten är otroligt stark när det verkligen gäller. Vilka är det som räddar flyktingarna på Medelhavet? Inte kustbevakningen, utan fiskarna som trotsar EU:s lagar. Det var lokal­befolkningen i Husby och andra förorter som genom sina ­nattvandringar, möten och engagemang fick slut på kravallerna i slutet av våren – när polisens agerande snarare spädde på situationen.

Teknikens utveckling har gjort att förutsättningarna för en verklig demokrati är större än någonsin, med smarta telefoner, datorer och kommunikationer. Lägg därtill de lager av mänskliga tillgångar som under socialismen skulle tillvaratas, men som idag förspills i och med den sociala efterblivenheten. Tänk bara hur många vetenskapsmän som världen går miste om när 110 miljoner barn inte ens får börja skolan. Eller hur mycket ­energi som går till spillo i och med det sex­uella förtrycket som gör att många kvinnor är rädda eller helt enkelt inte får kraft i att uppleva sexuell njutning.

Redan idag ser vi i alla sorters proteströrelser den form av massorgani­sering som socialismen skulle bygga vidare på, så den finns redan! Från att flera hundra människor samlas till massmöte i försvar av badhuset i Hammarkullen till att det bildades hundratals strejkkommittéer under strejkrörelsen i Frankrike 2016 och under den franska undomsrörelsen Nuit Debout där unga samlades i massmöten på torgen.

Offensiv skrev om den franska rörelsen 2010: ”De strejkande hade ett behov av att samordna sig. I dessa hundra städer bildades ’general assamblies’ – organ för öppna stormöten. De såg o­lika ut. I Rouen var de baserade på representantskap för olika fack och yrken/grupper. I Le Havre var strukturerna mest utvecklade – där samlades alla aktiva arbetare på möten med 200 till 400 deltagare. En strejkbulletin kom ut varje dag”.
I februari 2011 var hela Tahirtorg-et som en sådan generalförsamling, där olika grupper organiserade samhällsfunktioner såsom mat, sjukvård, religionsfrihet, säkerhet o s v.

”EN PLANERING AV HELA EKONOMI ÄR I ALLA FALL INTE REALISTISK. DET SKULLE TA DÖD PÅ ALL MÅNGFALD.”

Knappast. Tvärtom! Idag bedriver kapitalismen ett utrotnings­krig mot mångfalden. En fjärdedel av jordens växtarter är utrotningshotade. Sedan 1970 har populationen av ryggradsdjur minskat med 30 procent.

Samma sak med kulturen. Imperialistiska företag som H&M och Ikea slår ut lokalproducerat. Först med socialismen kommer mångfaldens verkliga färger att lysa, då inte hunger, våld, könsnormer och fördomar längre begränsar människor.
Planering existerar också redan, det är bara frågan vem som planerar för vad. Nina Björk tar upp om planerade datahaverier: 1997 förväntades en dator hålla i 4-5 år, 2003 var livslängden 2 år och för dagens laptops är den ännu kortare, allt för att vi ska köpa mer och nytt.

När arbetarnas, alla löntagares, erfarenheter under socialismen tillvaratas kommer planeringen att bli så mycket mer effektiv.

Det finns exempel på planekonomi från Sovjetunionens tid. Sovjet och andra stater i öst var blodiga diktaturer som till slut kollapsade p g a att planeringen inte kan fungera utan demokrati. I början av 5-årsplanerna kunde man dock konstatera att de i alla fall inte var ineffektiva. Industriproduktionen i Sovjet ökade med 250 procent mellan 1929 och 1935 samtidigt som den kapitalistiska världen föll ner i en extrem kris (Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen).

”HISTORIEN LÄR OSS ATT REVOLUTIONER ALLTID MISSLYCKAS.”

På tal om historien kan man fråga sig hur troligt det är att historien plötsligt skulle stanna vid det här systemet som vi har nu.

Historien har aldrig stannat ­förut. Olika ekonomiska system har avlöst varandra. Som Kommunistiska Mani­festet påtalar har klassamhällen ­ersatts genom att en förtryckt klass i det tidigare klassamhället har rest sig, ­tagit makten och infört ett nytt system. Revolutioner är sannerligen inte o­vanliga utan hör till historiens gång.
Nu har kapitalismen förenklat det hela genom att dra in hela samhället i samma system och delat upp det i två tydliga klasser – den lilla kapitalistklassen och den stora arbetarklassen (de ”99 procenten”).

Det talas om arbetarklassens utdöende, men det är ett väldigt vinklat påstående. I världsskala är de som producerar varor och tjänster fler än någonsin. Även om fler löntagare har universitetsutbildning tillhör de i vid bemärkelse arbetarklassen – som inte själv äger sina produktionsmedel eller kan bestämma över sitt arbete.

Man ser också den intressanta trenden att arbetarkampen omfattar fler och fler människor. Den 14 november 2012 var första gången som det ägde rum en internationell politisk strejk. Indien har sett flera generalstrejker med över 100 miljoner deltagare de senaste åren.. I slutet av juni 2013 gick 20-25 miljoner människor ut på gatorna i Egypten, revolutionära folkkommittéer startades upp i kampen för Mursis avgång – innan rörelsen kidnappades av militären.

Klassamhälle är när en liten grupp förtrycker resten. Det historiska och speciella med klasskampen idag är att när arbetarklassen reser sig så utgör den inte en ny minoritetsgrupp utan majoriteten. För första gången i historien finns chansen att klassamhället avskaffas eftersom det är just majoriteten som tar makten.
Så visst är socialismen realistisk. Men den kan bara förverkligas som ett resultat av majoritetens ­medvetna handling, vilja och kamp. När det är realistiskt att en sådan kamp ser dagens ljus – det är en annan fråga.

Textförfattare: Elin Gauffin

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: